Valpen i Lekeryd 1979

Det är Kabisa - eller Bitsie som hon kallades - som har fått ge namn åt den här webbplatsen. Bitsies pappa hette Berry, precis som min senare RR.
Bitsie var en särdeles självsäker dam som "ägde" världen.
Hon var nästan lika snabb som en vinthund och hon älskade att springa. Gärna ville hon ha ett helt koppel med hundar efter sig - som aldrig kom ikapp henne. När de sprungit en stund kom alla hundar tillbaka till sina hussar och mattar med flämtande tungor. Alla flåsade utom Bitsie som inte ens var andfådd.
Efter promenaderna och vi kommit hem,ville hon gärna ligga bredvid husse i soffan. Då körde hon in nosen i min armhåla, så hon knappt kunde andas. Men hon var nöjd.
Bitsie tyckte inte om "meshundar". Dem struntade hon i. Hon gillade bara hundar som var lika självsäkra som hon själv. Hennes stora kärlek i livet var en vorsteh som hette Orry - den mest väldresserade hund som jag träffat och lugn som en filbunke. Kärleken var besvarad på ett nästan mänskligt sätt men var av rent platonisk art. Det var ett slags gemenskap mellan två mycket starka hundar.
Vorstehen till vänster är inte Orry men mycket lik honom.
Jag brukar säga att Bitsie fick uppleva 3 decennier. Hon föddes 1979. På våren 1990 fick hon lunginflammation och vid röntgen visade det sig att hon även hade cancer på lungan. Sedan gick det fort utför och en natt i juni när det ösregnade ute, dog Bitsie då hon låg och sov framför soffan.
1984 tog jag, först som fodervärd, hand om en Riesenschnauzer, en svart hanhund. Han hette Tintin men kallades ofta för Tittis. Hans uppfödare hade tänkt använda honom i avel men så köpte hon en amerikansk riesen (med kuperade öron) Och den hunden och Tintin kom aldrig överens. Han fick flytta till mig och Bitsie. Det var en lite rädd och nervös hund som kom till oss. Han hade fortfarande sårskorpor på huvudet och till en början var han ingen glad hund men med tiden skulle han bli mycket trygg och säker. Det var mycket Bitsies förtjänst att det gick så bra. Till en början brydde hon sig knappt om honom men det dröjde inte länge förrän hon insåg att han ingick i vår flock och behövde hjälp med att få lite bättre självkänsla. Hon blev hans beskyddare och han växte i hennes sällskap. De blev ett par som ställde upp för varandra och de var aldrig det minsta osams om någonting.